Bakom Konsten

Liten uppdat

2011-02-12T17:35:00.002+01:00

Det var ett tag sedan jag skrev nu. Anledningen är att jag har bytt spår ett tag -- lämnat den kulturella hetluften och gått in i domstolarna. Det är inte så att mitt engagemang för frågorna har minskat, utan det är bristen på timmar som gör sig påmind.

In emellan kan jag bara tipsa om en guide för när det kan vara ok att jobba gratis >>shouldiworkforfree.com av Jessica Hische. Kul initiativ.

Arvodesrekommendationerna

2010-04-29T17:24:00.007+02:00

Äntligen ligger de nya arvodesrekommendationerna ute på KRO:s webbplats.

Det finns en speciell svårighet med att sätta samman sådana rekommendationer till en grupp som består av såväl frilansare som fast anställda -- bland frilansarna dessutom dels de som arbetar med F-skattsedel, dels de som inte gör det. Den svårigheten ligger i att lönekostnaden, det vill säga ~~pengarna som ska gå~~ kostnaden i verksamheten för att få pengar ner i fickan, bara är en av många kostnader som en företagare har i sin verksamhet. Låt säga att en konstnär vill ha en lön som motsvarar 27 000 kr per månad netto (alltså före skatt). Kostnaden för den lönen motsvarar ungefär 40 500 kr (= 27 000 + 50 %). Ovanpå själva lönen kommer nämligen sociala avgifter och dessutom pengar som arbetsgivaren normalt sätter av till pensionsförsäkringar och friskvård med mera. Dessa ytterligarekostnader ligger på ungefär 50 % av nettolönen (c:a 32 % sociala avgifter och resten övriga kostnader). Men: denna kostnad om 40 500 kr är ju bara en kostnad bland många i verksamheten. Det kanske finns en ateljéhyra och en telefonräkning, en försäkringspremie och en resa, för att inte tala som materialkostnader, som också behöver betala sig ur det arvode som faktureras.

Arvodesrekommendationerna ger alltså bara en rekommendation av vad konstnären som minst bör ha i lön. De tar inte hänsyn till de kostnader som finns i verksamheten därutöver. Varför? Jo, konstnärers verksamheter ser så olika ut och har så olika kostnader, att det inte låter sig göra att ge en allmän arvodesrekommendation som ringar in också andra kostnader än lönekostnaden.

Summan av kardemumman är alltså att arvodesrekommendationen inte behöver, eller bör, ses som en statisk tariff eller prislista där man kan läsa av vad priset för en viss tjänst är. Den bör i stället ses som ett dynamiskt instrument och en utgångspunkt för konsntnärer och uppdragsgivare vid bestämningen av arvodet.

A propos avtal

2010-04-22T13:25:00.004+02:00

A propos avtal, har jag uppmärksammat att det förekommer en del -- ganska stora -- missförstånd när det kommer till avtal bland mina kunder. I nio av tio fall är den första frågan jag ställer till en klient som kommer till mig med ett problem som rör ett samarbete: "vad har ni avtalat?". Många gånger blir svaret: "vi hade inget avtal".

Från juridisk synpunkt är det inte möjligt att gå in i ett samarbete utan att det föreligger ett avtal. Ett avtal kommer i normalfallet till stånd genom att den ena parten lämnar ett erbjudande (anbud) och den andra parten godtar erbjudandet (accept). Ett anbud är bindande för den som lämnar det och när det accepteras låses situationen i ett avtal, det vill säga att båda parterna är bundna från och med att accepten lämnas. Det spelar ingen roll för giltigheten om detta sker muntligt eller skriftligt (en annan sak är att det är bra att dokumentera avtalet för att i framtiden, till exempel vid en tvist, veta exakt vad som har sagts). Men ett avtal kan också komma till stånd genom att parterna agerar som om det förelåg en överenskommelse. Det kallas för att avtalet ingås genom konkludent handlande. Det är lika bindande för parterna, men det är ju givetvis svårare att i efterhand fastställa vad avtalet innehåller. Om man till exempel går in i ett samarbete med en konsthall om en utställning, binder man sig successivt vid en underförstådd överenskommelse om att utställningen ska genomföras och hur, genom att man faktiskt jobbar vidare med projektet. Ett samarbete kan alltså inte ske utan att det på ett eller annat sätt föreligger ett avtal.

Missförstånd om sådana här avtalsrättsliga elementa kan leda till rätt stora problem. Jag har till exempel hört konstnärer säga att de har "undvikit avtal", för att de då skulle vara friare att hoppa av ett samarbete eller ändra förutsättningarna för det. Tvärtom är man i ett sådant läge mer låst till den form som samarbetet har tagit, eftersom det är handlingssättet (det konkludenta handlandet) som bestämmer avtalets innehåll. Om konstnären i ett sådant läge avbryter samarbetet finns det goda chanser för motparten att kräva konstnären på skadestånd för de kostnader som projektet dittills har fört med sig. Ett avtal som bygger på anbud/accept-modellen, å andra sidan, har båda parterna full kontroll över. Man behöver ju inte acceptera ett anbud som man inte känner sig bekväm med, och man kan på motsvarande sätt själv lämna de anbud man vill. På så sätt är båda parterna helt fria att formulera förutsättningarna för sitt samarbete.

Dagens uppmaning: jobba med skriftliga avtal! Då har du både full kontroll över innehållet och full dokumentation av vad som är avtalat. (Sedan gäller det ju förstås att också ha koll på vad som är bra avtalsvillkor…)

Maligna villkor

2010-04-20T09:37:00.008+02:00

Så här ser min vardag ut. Pajen visaren tematisk fördelning av mina ärenden under det första kvartalet.

Mina klienter är frilansare, allihop, och de allra flesta befinner sig i konst- eller designbranschen. Frilansare går in i nya avtal för varje uppdrag. Så långt inget konstigt. Men nu kan jag notera att en stor majoritet av de ärenden som jag har hanterat under året har handlat om avtal -- med något enstaka undantag förhandskoll av avtal inför ett uppdrag -- och det ger mig anledning att göra ett par reflektioner.

Avtalen på de här marknaderna är sällan särskilt komplicerade. Det är således knappast det som får kreatörerna att lägga pengar på en jurist för att kolla igenom deras avtal. Nej, som jag ser det finns det två huvudsakliga anledningar till att kreatörer söker hjälp med just avtal.

Den första anledningen står att finna i utbildningen vid de konstnärliga högskolorna. Det talas om att lägga in mer moment av arbetslivsinriktning i utbildningen, med entreprenörskap och annat formellt och tråkigt. Min egen erfarenhet av att ha pluggat vid Konstfack under några år är att den undervisningen i sanning är tafatt, kanske i ett missriktat försök att göra den lite laid-back och därmed mer uthärdlig för konstnärssjälarna. Konstfack ingår visserligen i SSES-samarbetet, vilket är lovvärt. Tyvärr är det bara en bråkdel av studenterna som tar detta guldtillfälle i akt. Den undervisning som ingår i själva utbildningen ges (i vart fall när jag gick där) av en lärare, vars enda merit på området är att hon eller han är frilansande formgivare (med lika stora problem att hantera sina avtal som alla andra). Således: konstnärer och formgivare förbereds inte inom utbildningen för en marknad som bygger på avtal.

I de avtalsärenden som jag har haft har jag siktat ytterligare en, desto mer obehaglig, tendens. Uppdragsgivarna presenterar många gånger rena rama skitavtalen för kreatörerna. Immateriella rättigheter förväntas överlåtas "vedelagsfritt" till uppdragsgivaren och helt maligna konkurrensklausuler som totalt vingklipper kreatörens affärsverksamhet föreslås (för att inte tala om de skrattretande låga arvodesnivåerna). Dessutom utan skam, vad det verkar, och utan förhandlingsmån. Uppdragsgivarnas fantasi verkar vara hyfsat vild när det gäller att komma upp med sådana här bisarriteter. Inte konstigt att kreatörerna kan behöva lite stöd, kanske.

Medicinen: utbildningen vid de konstnärliga högskolorna måste innehålla gedigen undervisning om avtal i allmänhet och branschspecifika uppdrags- och licensavtal i synnerhet. Det skulle ge mina klienter självförtroende nog att på egen hand förkasta ett sjukt avtal. Därtill bör branschorganisationerna skärpa sig och leverera vettiga standardavtal. I denna sista del kan jag faktiskt se en liten ljusning vid horisonten.

Konsten att ta betalt utan att ta betalt

2010-04-19T11:33:00.011+02:00

Häromdagen ringde Karin, som är ordförande i KRO. Hon och ett par andra personer skulle ta sig an ett uppdrag för en välgörenhetsorganisation. Hon var i beråd. Själv skulle hon ~~jobba gratis~~ ordna finansiering för sitt jobb från annat håll, men frågan var hur hon skulle råda sina medarbetare att göra -- det skulle ju inte se snyggt ut om de frångick KRO:s arvodesrekommendationer, samtidigt som det heller inte skulle se snyggt ut att ta fullt betalt. Mitt råd till henne var att de skulle ange 700 kr/timme, helt i enlighet med vad som är rekommenderat, men sedan lägga till en post på fakturan med lämplig rabatt. På så sätt markeras det ordinarie priset, samtidigt som man inte behöver ta ut ett orimligt pris av någon som inte har resurserna.

Är det något som gör mig frustrerad är det alla dessa konstnärer som arbetar gratis när det inte är motiverat. Det är inte bara en dålig idé för den egna plånboken (vilket i allmänhet märks snart nog), utan även ojuste mot kollegorna. Resonemanget brukar gå ungefär såhär: om jag inte tar jobbet till de här skitvillkoren så gör någon annan det. Problemet är bara att den som resonerar så, är just denna andra person som dumpar priserna på kalificerat konstnärligt arbete.

Jag är inte främmande för att man bjussar på sitt arbete i vissa situationer, till exempel när det är välgörenhet med i bilden eller om man jobbar för ett ideellt drivet galleri som förestås av konstnärer. Men även i dessa sammanhang bör man påminna sig själv och omgivningen om vad ens arbete egentligen är värt och sätta upp det ordinarie priset på fakturan för att därefter dra av vederbörlig rabatt på ett synligt sätt. På så sätt blir det tydligt vilka belopp man sponsrar verksamheten med!

[Uppdaterat 22/4 -10]

Veckans eskapader

2010-04-18T12:01:00.011+02:00

I veckan var det styrelsemöte i KRO och systerorganisationen KIF. Det var en upplyftande historia. Det beslut som kanske är mest värt att nämna är de nya arvodesrekommendationerna. Från och med nu gäller ett enhetligt timarvode på 700 kr, vilket innebär en uppenbar förenkling jämfört med tidigare. Den nya rekommendationen gör i motsats till tidigare versioner inte skillnad på olika typer av arbete. Därmed undviks de tolkningsproblem som förut så ofta infann sig vid tillämpningen; tolkningsproblem som för det mesta var till konstnärens nackdel eftersom den högre tariffen sällan utnyttjades. Nytt är också att det rekommenderas att MU-avtalets tariffer används för alla utställningar, inte bara sådana där arrangören är statlig. Yes. (Arvodesrekommendationerna ska bara redigeras lite och läggs sedan ut på www.kro.se)

Det två dagar långa mötet fortsatte på torsdagsförmiddagen med en klart upplyftande jämförelse av var organisationen stod för två år sedan och dagens läge. Några glada bubblor att sikta i skyn: Antalet arrangerade seminarier och föreläsningar var under 2008 noll. Under 2009 anordnades tretton tillfällen och bara under första kvartalet 2010 tio stycken (alla MU-workshops oräknade). Antalet publiceringar i rikspress var vid mätning i maj 2008 noll -- i november 2009 över trehundra. Tidskriften Konstnärens upplaga har ökat med över tusen ex. Det känns mot den bakgrunden inte så förbryllande att de vikande medlemssiffrorna har vänt!

Efter mötets slut hastade jag ner till Malmen på Söder, där det var var släpp för årets PR-handbok från Westander. Ett förstklassigt litet referensverk som kommer i ny upplaga varje år. Årets upplaga har berikats med bland annat en utvidgning av avsnittet om sociala medier. Den nya boken låg i drivor och det minglades för full hals. Det kanske mest intressanta under kvällen var emellertid ett panelsamtal, där riksdagsledamöterna Gunvor G Ericson (mp), Leif Pagrotsky (s) och Sofia Arkelsten (m) gav sitt perspektiv på påverkansarbete och berättade om var de får inspiration till sin politik. De tog tillfället i akt att grundligt beskriva det omänskliga informationsflöde som de kämpar med i sitt arbete. Påpassligt nog delade de med sig av lite tips och tricks för att underlätta för dem att ta till sig budskap i allt detta. I och för sig inga överraskningar (alls) i den delen, men jag noterade lite osorterade dos and donts som kom upp:

+ Informationen måste vara relevant

+ Informationen måste vara väl förpackad

+ Faktaunderlaget måste vara gediget och vederhäftigt

+ Var lösningsorienterad

+ Skriv det viktigaste först (rubrikraden, du vet)

+ Testa att ringa upp ledamoten

- Vänd dig inte till alla riksdagsledamöter samtidigt (koncentrera dig på de som specialiserat sig på frågan)

- Var aldrig anonym

- Gå inte ut med enkäter till ledamöterna

Det kan ju konstateras att graden av konkretion varierar här. Jag menar, "väl förpackad" är ju det som är hela grejen med framgångsrikt påverkansarbete, så länge materian bara är vettig. "Testa att ringa upp" var ju visserligen konkret men föga revolutionerande. Nja, det var kanske inte tipsen som var den stora behållningen av det panelsamtalet, utan snarare något mer eteriskt -- att höra dem prata, deras tonalitet, deras ande.

Att klippa ett band

2010-04-17T17:02:00.001+02:00

Mitt behov av en plats att kasta ner tankar och vädra idéer har börjat tränga sig på. Det blir en blogg. Med all sannolikhet kommer det mest att handla om juridik, konstnärspolitik, affärsutveckling för kulturföretagare, publicitet och politisk påverkan. Kort och gott snapshots ur mitt huvud.

Det får räcka för nu. Bandet är klippt. Välkommen!